(Del 1-3 hittar ni i kategorin Min historia)

Som motivation till att äta bokade jag och pappa in en veckas resa till Turkiet under höstlovet. För att få åka var jag tvungen att kunna äta lite mer varierat, på olika tider, och utan att veta exakt vad maten innehöll. Sagt och gjort, vi kom iväg och resan blev både jättehärlig och väldigt jobbig. Jag och pappa hade jättetrevligt, och hittade på aktiviteter som att dyka med tuber, vilket jag alltid drömt om, ta en dagstur till Rhodos, och simma med delfiner. Trots detta kunde jag inte lämna ångesten hemma, utan den följde mig vart jag än gick och jag kunde aldrig slappna av; att ligga en dag på en solstol var näst intill outhärdligt för mig - dels för att jag var så otroligt rastlös, men även för att jag fick stora blåmärken och skavsår på kroppen av den hårda solstolen (innan vi hittade ordentliga dynor). Faktum är att ätstörningen tog övertaget om mig resan innan resan började. Flyget gick tidigt på morgonen, och eftersom jag hade så mycket ångest över att jag skulle vara tvungen att sitta i ett säte flera timmar i sträck utan att få röra på mig ordentligt, så gick jag upp ungefär klockan fyra för att hinna gå en timmes promenad trots att det blåste orkan och regnet forsade ner. Väl framme på flygplatsen i Turkiet låste jag in mig på toaletten och hoppade upp och ner i ett par minuter, allt för att bränna kalorier. 
Hotellet vi bodde på hade all inclusive med buffé vid frukost, lunch och middag. Dock fanns det inte så jättemånga alternativ eftersom det var sista veckan av säsongen, och vi endast var 25 gäster på hotellet. Hela veckan överlevde jag på i princip enbart sallad och grönsaker, eftersom jag vägrade äta majoriteten av den lagade maten. Oftast fanns inget vegetariskt, och jag ansåg att de turkiska ostarna var alldeles för feta för mig (vilket är synd eftersom jag hört att deras ost är fantastiskt god). När pappa övervakade vad jag la på tallriken plockade jag på mig diverse bulgur och lite röror, men så fort han lämnade mig för att hämta dricka eller något annat så gömde jag maten i servetter som jag sedan slängde. Genom att lägga upp mycket sallad på tallriken såg det ändå ut som att jag tog en ordentlig portion. 
Dagen då vi åkte ut med båt för att dyka med tuber var nog den jobbigaste. Till att börja med fanns det ingen annan lunch än mackor gjorda på kritvitt bröd, med tomat och mozzarella. Jag minns att jag grät när jag var tvungen att peta i mig lite vitt bröd, eftersom jag tyckte att det var alldeles för onyttigt. Pappa försökte trösta och peppa, medans de andra dykarna kollade snett på mig. 
Det första dyket gick bra, men när det var dags för det andra fick jag klättra in i min redan blöta våtdräkt för att sedan dyka djupt, ensam med en av instruktörerna. I efterhand har pappa sagt att samma sekund som jag försvann under ytan ångrade han sig att han låtit mig dyka, och var tvärsäker på att jag aldrig skulle komma upp vid liv, eftersom jag var så liten och skör, och mitt svaga hjärta kanske inte skulle klara det kalla vattnet. 20 minuter senare, när solen gått ner bakom bergen, kom jag upp till ytan. Resten av båtturen hemåt var även jag ganska övertygad om att jag skulle frysa ihjäl. Jag var näst intill helt blå av köld, och satt och skakade invirad i blöta handdukar (fanns inga torra). Även de andra turisterna kollade riktigt oroligt på mig. Överlevde gjorde jag dock, men pappa ångrade sig bittert att jag fått genomföra mitt andra dyk. 

Jag är jätteglad att vi åkte iväg till Turkiet, men jag önskar verkligen att jag kunnat lämna ätstörningen hemma, och fått njuta av resan...,


Ett av kraven för att jag skulle få åka var att jag skulle testa att äta glass... Jag var arg hela dagen, men fick ändå i mig en extra liten Frozen Greek Yoghurt på Rhodos. Skickade bilden till mamma som bevis..,


Strax efter hemkomsten..,
 

Comments (0)

Del 1: http://lisajohansson.fitnessguru.com/min-historia-del-1-0
Del 2: http://lisajohansson.fitnessguru.com/min-historia-del-2-0

Sommaren var över, och det var dags för mig att flytta in till lägenheten i stan för att bo ensam. Att bo ensam var en gyllene chans för mig att svälta mig själv totalt, men mamma hade gjort klart för mig att om jag inte började kämpa emot ätstörningen skulle jag bli tvungen att flytta hem igen. Efter att hon pratat med min psykolog på BUP fick jag träffa en ätstörningsspecialist samt en dietist. Jag minns att det var jättejobbigt att träffa dessa personer, eftersom jag fick svart på vitt att det jag höll på med var farligt. Både behandlaren och dietisten är underbara personer, och framför allt min dietist Anna klickade jag med. Dock hade vi inte ett möte utan att jag blev både arg och ledsen, eftersom jag ansåg att de råd hon gav mig skulle få mig att svälla som en ballong. Att jag skulle äta både gröt OCH macka till frukost kändes för mig omöjligt, och jag gjorde allt jag kunde för att slippa följa hennes råd. Jag fick dessutom träffa en läkare som konstaterade att jag hade väldigt dåliga blodvärden, låg kroppstemperatur, puls på 40-45 slag per minut, lågt blodtryck och långsamma reflexer. Dessutom hade jag inte haft mens sedan april. 
I samband med att skolan började reagerade många på hur jag såg ut. De flesta av mina kompisar hade jag inte träffat sedan skolavslutningen två och en halv månad tidigare, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick höra "Herregud så smal du blivit" de första dagarna. Jag försökte skoja bort det, och drog någon ursäkt om att jag tappat muskler eftersom jag inte tränat under sommaren. I efterhand har jag fått höra att hela min klass, och även elever i andra klasser pratade om och diskuterade vad som hänt med mig när jag inte hörde. "Har hon cancer?", "Fan vad synd att hon blivit så smal". Just det där med cancer vet jag inte hur många gånger jag fått höra, eller fått återberättat att andra sagt om mig. Det som fick mig att verkligen inse att jag var sjuk var nog ändå de två personer som faktiskt pratade med mig  om det, och frågade hur jag mådde, istället för att prata bakom mig rygg. Det betydde så himla mycket för mig att de faktiskt vågade fråga. Jag orkade inte hålla det inom mig, och berättade hur jävligt allt var. I skolan låtsades jag fortfarande att allt var bra, trots att jag knappt kunde sitta på stolarna i klassrummet eftersom jag fick blåmärken och ont i ryggraden på grund av min tunna kropp. 
Det beslutades att jag aldrig skulle äta ensam, dels för att jag inte skulle fuska med maten, och dels för att jag skulle slippa vara ensam med all ångest. Det innebar att pappa fick åka hem till mig och äta frukost varje morgon, och att pappa, mamma, mormor och en kusin fick turas om att äta middag med mig, varje kväll i nästan ett år. Jag försökte ständigt fuska, genom att gömma mat och slänga den när ingen såg, lagade för lite så att det inte räckte till en hel portion, smetade ut, och så vidare... Jag minns att jag, när jag var tvungen att dricka mellanmjölk istället för lättmjölk hällde ut mellanmjölken ur förpackningen, gick och köpte minimjölk och hällde i den i mellanmjölksförpackningen för att lura mamma och pappa. Det handlar om ungefär 10-20 kalorier per dag, men just då kändes det fullt vettigt. Ett ganska tydligt bevis på hur störd man blir av ätstörningar. 
Jag hade med mig egen mat till skolan eftersom jag inte litade på skolmaten. Att få träna var min motivation till att äta, och därför beslutades det att jag fick träna MAX tre gånger i veckan, och absolut inte ta ut mig för hårt. Konditionsträning fick jag inte ägna mig åt alls. I efterhand inser jag att de borde ha givit mig träningsförbud - jag var för liten och skör för att utsätta min kropp för sådana påfrestningar. 
Vardagen var ett helvete, och jag kämpade varje minut för att stå ut. Pappa och jag planerade en resa till Turkiet under höstlovet, och varje gång allt kändes totalt hopplöst tänkte jag på resan och att jag inte skulle få åka om jag inte blivit bättre på att äta och gått upp lite i vikt. Att åka utomlands och äta annorlunda mat är verkligen inte lätt när man har en ätstörning. Vi kom iväg till Turkiet, och resan var både underbar och hemsk... 


 

Comments (0)

(Del 1 hittar ni här: http://lisajohansson.fitnessguru.com/min-historia-del-1-0

Så det blev sommar, och från att ha bott med en före detta vän så flyttade jag ut till mina föräldrar och bodde varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Ett par dagar i veckan jobbade jag ensam som guide på en plats dit väldigt få turister kom, vilket gjorde mig rastlös och gav mig för mycket tid att fundera. I brist på möjlighet att träna på gym gick jag promenader och sprang. Inte sporadiskt då och då, utan flera timmar per dag. Mellan varje måltid var jag tvungen att gå en promenad eller göra någon annan form av fysisk aktivitet för att i största möjliga mån undvika ångest. Jag åt i princip ingen riktig, lagad mat, utan sallad och grönsaker var det enda jag fick i mig. Genom att lägga mycket grönsaker på tallriken lyckades jag lura en del personer att jag visst åt, medan mamma tjatade på mig att ta mer. Dock åt jag oftast ensam när mina föräldrar var på jobbet, och kunde därför komma undan med att bara äta broccoli till lunch. Jag gick ner i vikt, och blev besatt av att väga mig minst tio gånger om dagen. Jag passerade den målvikt jag tidigare satt upp, och tänkte hela tiden att "några kilon till, sen är jag nöjd". Jag blev aldrig nöjd. Trots att jag var underviktig såg jag mig själv i spegeln och tyckte att jag var enorm. Jag förstod inte hur jag kunde vara så stor trots att jag gått ner så mycket i vikt. Allt fler personer i min omgivning kommenterade att jag blivit så liten och smal, men jag vägrade lyssna på dem, kunde inte ta in deras ord. Samtidigt började jag sova väldigt dåligt; jag vaknade mitt i natten av att magen skrek av hunger, och gick ofta upp vid fem-tiden på morgonen. Varje minut av mina dagar gick åt att förbränna så många kalorier som möjligt. Ett exempel är när jag skulle duka av bordet; istället för att stapla tallrikarna på varandra och ta alla bestick på en gång plockade jag av allt gaffel för gaffel, en tallrik åt gången, ett glas åt gånger; allt för att få gå så många vändor och steg som möjligt. Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle gå ner mer i vikt, och hur jag skulle undvika mat. Att jag mådde otroligt dåligt, ständigt hade ångest och alltid frös trots sommarvärmen brydde jag mig inte om. Det enda viktiga var att bli smal, och att få ha den åtråvärda kontrollen över maten och kroppen. 
I slutet av sommaren, strax innan skolan började åkte jag på läger till England. Den som har varit i England känner nog till att maten oftast inte är det bästa; den lunch vi blev erbjudna bestod av kritvitt bröd med smör, en påse chips, juice och möjligen en frukt. När det väl bjöds på lagad mat fanns oftast inget vegetariskt alternativ. Detta tacklade jag genom att i princip inte äta alls, förutom den där frukten. Medan de andra åt efterrätter njöt jag av hur kontrollerad jag kände mig, och jag tyckte att alla andra inte var riktigt kloka som åt så mycket socker och fett. Hela veckan i England bodde vi i tält, vilket resulterade i att jag för första gången trodde att jag på riktigt skulle frysa ihjäl. Trots sommarvärmen och det faktum att jag hade tre par byxor, tre varma tröjor, mössa, raggsockor på både fötter och händer, sovsäck och en varm filt vaknade jag varje natt av att jag skakade av köld. Ändå kopplade jag inte detta till att jag inte åt; att min kropp inte fick tillräckligt med energi för att värma upp sig. Resan till England blev en katastrof och när jag kom hem vägde jag mindre än någonsin. 
Jag tror att det var någonstans runt tidpunkten för min hemkomst från lägret som min mamma fick nog. Jag minns att jag vägrade äta tortillabröd till taco-middagen, vilket fick mamma att börja gråta vid matbordet och min extrapappa att ryta till mig att nu är det allvar (de som känner min extrapappa vet att han i princip aldrig ryter åt någon). Min mamma ringde upp min behandlare vid ungdomspsykiatriska kliniken där jag tidigare gått på grund av min depression och sa att vi måste få hjälp. Hon klargjorde även att om jag vägrade ta emot hjälpen kunde jag glömma att jag skulle få bo ensam i stan när skolan började, utan då skulle hon bevaka mig hemma och se till att jag åt. Framför allt var hon så otroligt orolig för mig att hon bad mig ta emot hjälpen innan jag dog av svält. 
Jag befann mig vid ett vägskäl, antagligen det största dittills i mitt liv. Skulle jag fortsätta svälta mig själv, där utgången tillslut var döden, eller skulle jag ta emot hjälp? Det jag allra helst ville var att äta ännu mindre, jag mådde dåligt bara jag hörde ordet "mat". Samtidigt så började jag bli trött på att ha så mycket ångest, att inte kunna leva. Jag insåg att den kontroll jag eftersträvat, och som jag trodde att jag besatt, inte alls var min. Jag hade trott att jag kontrollerade maten, men det var ju maten som kontrollerade mig. Även om det inte räckte för att jag skulle bestämma mig för att kämpa för att bli frisk så var svälten inte längre en självklarhet...

  
En sommarnatt i början av juli, hade gått ner ett antal kilo och log med ett ihåligt ansikte och hade utstickande höftben.,,
Bilden vägrade hamna på rätt håll..,
Alltid varma kläder för att slippa frysa 

Comments (1)
Vendla Huuuuuu, vilken jävla mardröm det var. Och vilka vidriga bilder. Så glad att du inte fortsatte så!! <332015-05-28 16:50

Det är svårt att avgöra när exakt jag gick från att ha osunda tankar om mig själv och min kropp, till att faktiskt utveckla en ätstörning. Vad jag däremot vet är att jag under väldigt många år hade varit osäker på mig själv, och jag kan minnas hur jag och mina kompisar diskuterade sätt att gå ner i vikt när vi var tolv år. Under hela min tonårstid kände jag att jag var för stor, att livet vore bättre om jag var smalare. Men jag gick aldrig så långt att jag faktiskt började svälta mig själv, utan jag försökte acceptera mig själv och leva "ett vanligt liv" med fredagsmys och glass på varma sommardagar. Att vara smal kändes liksom inte värt att hela tiden tänka på vad jag åt, och att ständigt gå hungrig. Tills dess att jag fyllt 17 år, sedan gick det sakta men säkert överstyr. 
År 2012, när jag var 16 förändrades väldigt mycket i mitt liv; jag flyttade hemifrån, började gymnasiet, med mera. Istället för att bo hos mina föräldrar delade jag hus med min dåvarande bästa kompis, och jag gick från ett slappt högstadium till samhällsvetenskapliga programmet där jag utsattes för väldigt mycket press och prestationsångest. Dessutom fick jag för första gången i mitt liv tillgång till ett gym, eftersom jag flyttade från landsbygden in till stan. 
I början funkade det mesta bra - jag umgicks med kompisar, fick bra resultat i skolan, hade jättekul med min "rumskompis", gick på roliga gruppträningspass på gymmet, och jobbade extra på McDonalds. Tankarna om att jag borde gå ner i vikt blev under hösten något starkare, men jag slog bort dem så gott jag kunde. Jag hade alltid varit normalviktig, och var egentligen absolut inte för stor; förutom i mina egna ögon. Ju längre tiden gick, desto sämre mådde jag. Jag hade enormt mycket ångest över allt skolarbete och såg allt annat än högsta betyg som ett misslyckande. Jobbet på McDonalds resulterade i ännu mer stress, och mina arbetsledare tog varje chans att påpeka hur mycket fel jag gjorde, vilket gjorde att jag sa upp mig efter ett par månader - ännu ett misslyckade enligt mig. Jag la mindre tid på att träffa kompisar och pluggade istället, allt för att prestera så bra som möjligt. Det som fick mig att må allra sämst var hur relationen mellan mig och min bästa kompis som jag bodde med försämrades avsevärt under vårterminen. Vi gick från att titulera varandra som tvillingsystrar till att knappt säga ett ord till varandra. Att vara hemma i vår gemensamma bostad innebar sådan enorm ångest för mig, och jag gjorde allt jag kunde för att slippa tillbringa tid där. Jag spenderade nästan all tid där på mitt rum och grät mer eller mindre varje dag. Allt jag gjorde i hemmet var fel, jag möttes av arga blickar och kände mig ständigt i vägen. Av respekt till den personen som en gång var min vän tänker jag inte gå mer in på vad som fick mig att känna som jag gjorde. I vilket fall så blev gymmet min fristad, en plats där jag fick vara ifred och slippa tänka på hur misslyckad jag var, hur stressigt det var i skolan, och så vidare. Jag spenderade mer och mer tid där, och njöt av att bli kallad "duktig" som tränade så ofta. Under våren 2013 gick jag från att träna ungefär fyra gånger i veckan till att träna varje dag, ofta flera gånger om dagen. Samtidigt så åt jag allt mindre, och förbjöd mig själv att äta allt fler livsmedel. Jag kunde träna på gymmet tre gånger om dagen och endast äta sallad, gurka, selleri och tomat, och ansåg att jag var "nyttig" och "duktig". Samtidigt fick jag allt svårare att koncentrera mig; tankarna flöt hela tiden iväg till mat - vad jag skulle äta, vad jag inte fick äta, när jag skulle äta... Sömnen blev sämre och jag sov inte mer än någon timme per natt, och gick då upp tidigt för att promenera innan skolan. Varje gram mat och varje steg las in i kaloriräknar-appen i mobilen. Jag var ständigt ledsen och trött. På skollunchen gick jag hem för att äta - jag kunde ju inte äta riktig, lagad mat, utan accepterade endast mina salladsblad. 
Till en början gick jag inte ner särskilt mycket i vikt (min kropp hade ju ställt in sig på totalt sparläge för att inte göra av med mer än nödvändigt), vilket fick mig att äta ännu mindre och träna ännu mer. När sommaren kom och jag skulle flytta hem till mina föräldrar igen var känslorna delade - det skulle ju bli skönt att slippa bo med kompisen, men jag skulle inte längre få tillgång till gymmet. Jag var livrädd för att under sommaren gå upp de kilon jag hade tappat. I efterhand kan jag säga att det gjorde jag inte. Alltihop hade bara börjat...


Tillsammans med en kompis på min 17-årsdag. 

Comments (0)
0 av 1