Jag är en sån som älskar att planera. Min kalender är alltid fullspäckad med allt som ska göras, och jag skulle aldrig klara mig om jag inte fick skriva ner, ha översikt och lägga upp veckan på bästa sätt. I grund och botten är det ju bra att vara strukturerad, men då och då känner jag att det går lite överstyr. Som igår, när jag för femte gången satt och försökte planera veckan så optimalt som möjligt, men helt enkelt inte lyckades få ihop det som jag ville. Det är då jag måste stanna upp, sudda allt utom det viktigaste (t.ex. jobb och möten är ju obligatoriskt) och helt enkelt ta dagen som den kommer. Någon vecka då och då tror jag det är bra att istället för att gå efter ett schema, känna efter vad man vill göra och få ut av just den dagen. Träna vad jag känner för, spontant umgås med någon, eller bara göra ingenting. Inte varje vecka, men någon gång ibland vill jag strunta i strukturen och gå på känsla. 

Comments (0)

Alltså det här med viktuppgång. Det är först nu som jag på riktigt vill gå upp i vikt, och trots det spökar fortfarande ätstörningstankarna. I dagens samhälle är ju viktuppgång så betingat med något negativt, eftersom vi ständigt uppmanas att gå ner i vikt. Med tanke på att jag under så lång tid gjorde allt för att gå ner i vikt och led av anorexi är det ett väldigt stort steg för mig att helhjärtat försöka öka i vikt. Känslan av att vara mätt är liksom så otroligt kopplad till ångest. Jag kan fortfarande känna mig stor, men samtidigt ser jag mig själv och tycker att jag trots allt är för spinkig. Det är självklart inget fel med att vara smal, men jag vill utvecklas i träningen, må bättre och få tillbaka min mens. Jag förlorade mensen för mer än två år sedan, och det är inte alls bra för kroppen. Dessutom är det svårt för mig att hitta kläder som passar, vilket också är mindre kul. 

I vilket fall tänker jag att jag ska testa att gå upp i vikt; jag kan alltid sluta om jag inte trivs, det är helt upp till mig. Så den senaste tiden har jag verkligen försökt äta mer, lägga till energitäta livsmedel som nötter och avokado, och dragit ner på i princip all konditionsträning. Följaktligen har jag ständigt mått illa, blivit seg och ointresserad av mat. Jag försöker tänka att det är värt det, men vissa dagar (som idag) känns det så himla hopplöst när vågen vägrar att visa någon form av ökning. Jag kämpar med träning och mat, ändå så får jag inte de resultat jag vill. 
Det som också är jobbigt är att medan viktnedgång ses som något positivt så uppfattas man som provocerande när man försöker gå upp i vikt, och folk drar sig inte för att påpeka hur smal man är, eller att man bara borde vara glad att man får äta mycket. Men hur kul är det att ständigt känna sig proppmätt och må illa? Jag tror att de flesta skulle tröttna om de testade att äta mycket mer än vad de brukar i ett par dagar. Dessutom är det så himla svårt att komma på vad jag ska laga till lunch och middag eftersom jag inte är sugen på något alls. Under midsommarmiddagen orkade jag inte äta alls eftersom jag mådde så illa, lite tråkigt...

Brukar tänka på min tatuering; "Det ordnar sig" 

 

Vissa dagar behöver man bara skriva av sig; idag var en sån dag. Vi har alla problem som vi kämpar med, sådant som andra kanske inte har någon aning om. Jag tror att det är viktigt att vara ödmjuk, och påminna sig själv om att man åtminstone inte är ensam. Det är i alla fall vad jag tänker göra. 

Comments (1)
VendlaKämpe!<3 Alla vet att om du verkligen bestämmer dig för något så klarar du det!! 2015-06-21 21:15

(Tidsinställt inlägg)

Just nu, när detta inlägg publiceras står jag inne på Wisby Strand och väntar på att få springa ut på balkongen. Ut i livet, ut i friheten (nåja) och ut mot ny, okänd mark. Jag tror förvisso inte att studenten är den enskilda största händelsen i livet, men jag tänker verkligen njuta och göra det bästa av den. Efter att ha gått i skolan i tretton år, och framför allt de senaste tre åren kämpat , slitit och presterat, är jag äntligen klar. Även om jag har tyckt om skolan så är jag redo för något nytt. 

För många innebär studenten utöver all glädje även ångest och oro inför framtiden. Vad ska jag bli, vad vill jag göra, vart ska jag ta vägen? Jag har alltid varit en person som vill ha allt planerat i förväg, och som vill ha konkreta mål att sträva efter. Men på senare tid har något förändrats, jag tror att det har med att göra att jag vuxit som person och lärt känna mig själv bättre. Idag känner jag att det är okej att ta det som det kommer; göra det som känns bäst för stunden. Exempelvis struntar jag i att sätta upp mål så som "när jag är såhär gammal vill jag tjäna såhär mycket" eller "om ett år ska jag bo på den där platsen". I sommar ska jag jobba, och i höst utbilda mig till Personlig Tränare. Jag hoppas verkligen att jag lyckas få ett jobb i höst, och att jag blir anställd som PT så fort utbildningen är klar, men det är inget jag kan göra något åt nu så det finns ingen anledning att oroa sig. Hur jag sedan kommer att jobba som PT vet jag inte ännu. Vill nog börja med att bli anställd av ett gym, och jobba där så länge jag trivs med det, eller tills jag bestämmer mig för att flytta någon annan stans. Kanske kommer jag på att jag vill bli egen företagare; då blir jag det. Så länge yrket är roligt kan jag fortsätta med det, annars kan jag utbilda mig till journalist - eller något helt annat!

Vad jag menar är att man inte måste ha allt förutbestämt; det måste inte finnas någon utarbetad plan. Självklart kan man ha mål och visioner, men jag tror att det blir bäst om man tar dagen lite mer som den kommer och känner efter "Vad vill jag idag?". 


Förra årets studenter

Comments (0)

Att delta i lopp eller andra tävlingar är många gånger väldigt roligt, och kan vara en bra motivation att ge det där lilla extra varje pass. Det är något speciellt med att samlas tillsammans med andra människor för att göra samma sak, att utmana sig själv och kanske till och med satsa på att slå ett personligt rekord. Stämningen vid linjen minuterna innan startskottet går som är så otroligt eggande och får en att vilja ta ut sig till max. Att springa över mållinjen, trött men förhoppningsvis nöjd över sin prestation. 
Tyvärr är lopp inte alltid kul. Ibland är det faktiskt raka motsatsen till kul. När man har ångest i flera veckor innan, känner att man måste prestera på topp, livrädd för att inte klara av det. När man jämför sig med alla andra, och bortser från att man har olika förutsättningar, olika träningsbakgrunder och är i olika form. 
Lopp ska, precis som all träning, aldrig vara sammanbundna med ångest. Det viktigaste är att vi mår bra av träning, att den ger glädje och ett hälsosammare liv. Självklart kan man ha specifika mål, och kämpa hårt för att nå dessa, men det är skillnad på att träna för att nå sitt mål och att träna på grund av prestationsångest. För att undvika att hamna i fällan tror jag att det är väldigt viktigt att känna efter och lyssna på magkänslan; är du laddad och kanske lite nervös, eller orolig och jobbigt spänd? Det är okej att ställa in ett lopp, att hoppa av samma dag. Jag ser större prestige i att kunna lyssna på sig själv än att delta i ett lopp. Låt välmåendet komma först, alltid. 
Dagarna innan jag sprang Nordic Classic Halvmaraton i april mådde jag fruktansvärt dåligt, jag kunde inte tänka på något annat än loppet och drömde till och med om det på nätterna. Till viss del var jag laddad, men mest ville jag att det skulle vara över, att jag skulle ha presterat och att få slippa tänka på det. Till saken hör att jag samma vecka fick veta att jag hade ganska dåliga blodvärden och därför av hälsoskäl inte borde springa. I efterhand inser jag att jag verkligen borde ha struntat i loppet, att jag skulle ha lyssnat på kroppen och det sunda förnuftet. Tyvärr gjorde min prestationsångest att jag inte kunde hoppa av, och jag var helt enkelt för förbannat stolt för att "misslyckas". Loppet gick förvisso väldigt bra och jag slog personliga rekord, MEN det var dumt av mig att springa, både eftersom det var farligt rent fysiskt och för att jag gav efter för ångesten. Det positiva är att jag verkligen lärde mig vikten av att lyssna på magkänslan och inte göra något jag egentligen inte vill. Never a failure, always a lesson. Därför har jag bestämt mig för att strunta i att springa ett par av de lopp jag egentligen planerat för året, just eftersom jag vet att jag bara kommer att känna ångest för att vara bäst, att slå mina gamla rekord, och så vidare... Just nu har jag två lopp jag VERKLIGEN ser fram emot, och som jag tycker ska bli riktigt kul att springa: Tjejruset om en och en halv vecka, och sedan Midnattsloppet i Stockholm i Augusti. Det hade egentligen varit jättekul att delta i något Color Run, men jag är uppbokad alla datum de går av stapeln.., 

Lyssna på magkänslan och det sunda förnuftet, okej? 


Mitt första och roligaste lopp; Tjejruset 2014!


I mål efter Nordic Classic Running Halvmaraton, trött men glad..,

Comments (0)
0 av 1